Vernissage: fredag 28 februari kl 18-22

Öppettider under Bottnafjorden Glöder: lördag-söndag kl 11-16

Se hela programmet för Bottnafjorden Glöder

Ordinarie öppettider i galleriet: helgfria vardagar kl 10-16

Anastasia Ax på Galleri Gerlesborg

Anastasia Ax är en av de svenska konstnärer som betyder mest för det internationella samtalet om konst och samhälle idag. Och ju mer tiden går, och den går som bekant snabbt just nu, förefaller hennes verk bli alltmer aktuella. Det gäller förstås också de verk – Meltdown och den nya versionen av Copyright – som nu visas på Galleri Gerlesborg.

---------------------------------------------------

Faktaruta:

Anastasia Ax (f 1979) har grekisk-svensk bakgrund och har läst konst på Konstakademierna i Köpenhamn och Stockholm, på Valand och Högskolan för fotografi i Göteborg. Hon har visat verk i många betydelsefulla internationella sammanhang och runtom i Sverige. Man hittar verkförteckningar, CV och pressinfo och massor av fina bilder på hennes egen hemsida https://anastasiaax.se.

---------------------------------------------------

Anastasia Ax vet hur man förenar djupsinne med generositet mot betraktaren. Mest känd är hon för sina stora, magnifika, mångskiktade performativa installationer. Där pågår så mycket, på olika plan: kritik och problematisering av konst och konstnärsroll, konfrontation av det skulpturala och det performativa, meditation över universella frågor. Ofta rör det sig om relationen mellan destruktion och konstruktion. Här finns dessutom en rasande empati med jordens fördömda. Allt detta utvecklar sig i mäktiga, ömsesidigt befruktande och ibland fientliga, parallella spår.

På Gerlesborg visar Anastasia Ax två verk: Copyright (Sekvenser), 2017, 2025 och Meltdown (2020, 2025). Båda verken är resultat av hennes fortlöpande undersökning av den antropocena tidens grundelement och varseblivning: betongen, och dess kusin plasten, båda helt och hållet formbara, ansiktslösa material, som här igen i papperets cirkuläritet (papper är: kultur, kommunikation och natur) och i strid med det standardiserade ”betongformatet” A4, i buntar, bryts upp, löses upp, reagerar, talar, avslöjar, synliggör.

Eftersom utställningen på Gerlesborg inte kan rymma den sortens stora performativa aktioner och installationer som Ax brukar göra, utan mer fokuserar på visuell gestaltning, kan det vara av värde att återge lite mer av kontexten för vad vi kan se här.

I den storskaliga ’performativa installationen’ Settlers (2023, 2024) figurerar en särskild sorts lokalproducerade, platsspecifika lättbetongblock som knådas, krossas och raspas i ett lika apatiskt som frenetiskt mentalt tillstånd.

Materialet är som alla ’material’ å ena sidan hårt som sten och å andra sidan mjukt som sand. Ingenting är beständigt. Allt är performance, en fråga om genre och tid.

Fast betong är också concrete. Också i meningen ’verkligt’. Concrete lär ha blivit människans näst viktigaste följeslagare, efter vattnet, men före hunden och plasten. Samtidigt som både tillvaro och konst har avmaterialiserats och blivit mer och mer abstrakta. Moderniteten består ju av betong. Concrete är en del av vår varseblivning av oss själva. Vi är betonghäckar. ”Men rent konkret, hur menar du då?”, som reportrarna säger när de inte vet vad de ska fråga. Och när de inte får något svar så säger de: ”Hur kändes det? Hur kändes det att se några andra drunka, insjukna, drabbas av slag – utan att du kunde göra något åt saken? Hur kändes det? Betonghäck? Att kasta om rollerna, att potentiellt göra det betraktade till betraktaren, att se världen med materialets ögon, det är sådant som bra konst förmår.

Concrete kommer av latinets concrescere, växa ihop. Något som växer ihop till det där ibland ”alltför hårda” det som plötsligt bara brister: Murar, vägar, väggar, broar, tak och hela städer, allt som skyddar, spärrar av och öppnar. Människor?

I artikulationen och dekonstruktionen av material och begrepp tänker jag mig att Anastasia Ax ser ett slags barnmorskeroll hos konsten, en konstnärlig väg mot frigörelse och frihet.

Just om det här skrev också den grekiska curatorn Iliana Fokianaki i samband med visningen av Copyright på Galleri Andersson Sandström i Stockholm 2016: ”In effect Ax is liberating our own powers by deforming the perception we have of the manifestations of power.”

Men betongen är också konstens moderna plats: den vita kuben är en plats där en människa, ett verk, kan träda fram, men där de också spärras in. Där alla slags livsprocesser och kreativa processer kan fixeras, förevigas men också dödas.

Bakom denna magnifika dialektiska process kan den som vill se geologisk historia, det antropocena, och samtidshistoria: eldstormarna i Dresden eller Berlin, landgrabbing på Västbanken, bombningar och död i Ukraina, Syrien, Gaza...

Den politiska kopplingen har varit än mer konkret i de olika konkretiseringarna av projektet Exile (2011 - 2019) där vatten, svart tusch, gips och gipsskivor inbegrips i en kamp på liv och död och omedelbart bryter igenom betraktarens alla möjliga mentala, estetiska och politiska försvarslinjer. Och än mer tydligt i det mäktiga performanceverket Katarsis från 2016, där den traditionella estetikens katarsisbegrepp (”rening”) prövas och byts ut mot en politisk estetik som inte handlar om betraktarens känslor, utan om verklighetens halt. Helt i Brechts anda den här gången. Brecht hade tagit ett dunkelt citat från Hegel som sitt motto: ”Sanningen är konkret” (concrete, återigen). Sanningen är betong.

Och parallellt med paroxysmen av förödelse pågår sökandet i ruinerna efter spår, tingestar kroppar, minnesfragment som kan tänkas dölja sig bland skärvorna och inne i materialet.

På galleri Gerlesborg är det som visas visuella gestaltningar, avglanser, av de ”tektoniska” performativa installationer som beskrivits ovan. Men det ena hänger förstås ihop med det andra.

Meltdown (2020)

Solfilm, bläck, glas

Anastasia Ax presenterar Meltdown så här vackert:

”En undersökning av materialitet, perception och den ständigt föränderliga relationen mellan individen och den omgivande miljön. Genom att använda solfilm, som vanligtvis är ett objekt för att dölja och skydda, på till exempel kontorsfasader, vänds dess funktion till ett motsatt syfte: att avslöja, bryta ner och förändra.

Solfilmen, med sin blanka och släta yta, bearbetas direkt med händer, spetsiga föremål och bläck till något mer oklart och fragmenterat. Genom att bryta ner den släta industriella ytan, som i sin vanliga användning är utformad för att vara ogenomtränglig och funktionell, skapas en öppen fråga om vad vi egentligen ser när vi betraktar något – och kanske ännu viktigare, vad vi inte ser. Kontraster skapas mellan det personliga och det industriella, mörker och ljus, transparens och opakt.

En dynamisk reaktiv plats där nya tolkningsmöjligheter kan öppna upp sig.”

Copyright (Sekvenser) 2017, 2025

Såhär skriver Anastasia Ax själv om Copyright (sekvenser). Liksom i dialog med vad en betraktare nu kan få för sig:

”Copyright (sekvenser) kretsar kring frågor om ägande, identitet och förgänglighet och den komplexa relationen mellan konstnärligt skapande och materiell substans. Utgångspunkten är kopieringspapper, ett material som är djupt förknippat med reproduktion och kopiering. En bunt pappersblad knycklas ihop, doppas i bläck och vecklas ut för att monteras i sekvenser. Sekvenserna av bläckfärgade papper, liknar asymmetriska Rorschachbilder, ger en känsla av kroppslighet och rörelse. Den "pulserande" känslan blir en visualisering av vårt eget existentiella tillstånd – att vara fast i en konstant pendelrörelse mellan förgänglighet och förnyelse, mellan rörelse och stillhet Varje blad i dess sekvens blir som en kropp som genomgår en transformation – precis som våra egna kroppar eller tankar genomgår förändringar under tidens gång. Sekvenserna rör sig från mörkt till ljust skapar en känsla av rörelse, en visuell puls, där varje bild är en del av ett större system av upprepning, men där varje enskild bild är samtidigt unik.”

Med utgångspunkt i det här grundkonceptet har flera verk med titeln Copyright (sekvenser) skapats – varav en helt ny version nu visas på Galleri Gerlesborg.

Det var också för ett parallellt verk, The world as of yesterday, byggt med pappersbalar hämtade från närliggande återvinningsstation, där relationen till papper natur och cirkularitet var central, som Anastasia Ax 2015 tilldelades det tyska Faber Castell-priset för ’teckning’ till minne av den store Albrecht Dürer.

Helt otippat och fullkomligt logiskt.

Johan Öberg

---------------------------------------------------

Anastasia Ax på Galleri Gerlesborg, vernissage 28 februari

Bottnafjorden Glöder på Gerlesborgsskolan

Gerlesborgs kulturhus